Sandvita - Dag fyra och fem

Dag 4 och 5. En vacker soluppgång förhöjer färdens värde med glans. Natten har varit lite jobbig med växlande vindar. Att reva i kompakt mörker, monstervågor och tjuriga vindar är lika skrämmande som att leka kurragömma med en knicbeväpnad psykopat. Nåväl allt gick bra tack vare det ovanöiga mod som denna besättning besitter. Vi fick sällskap av några förvånade delfiner som avundsjukt glodde på vårt kaffe och våra mumsiga Ballerinakakor. God mat och äkta glädje är det som kännetecknar Sandvita. Matros Magnus tilldelades en ofrivillig chock där han låg och drömde en otäck dröm om misshandel när han väcktes med det vänliga orden "det är din tur nu" tydligren passade dessa ord illa in i drömmen. Kanske hade det något med straffpåföljden att göra. Nätterna på havet kan stundtals kännas lite skrämmande. Man starrbligar på den snurrande kompassen till man inte längre vet om det är kompassen eller huvudet som snurrar. Att befinna sig längre stunder under däck utan att må bussigt illa är en nästan omänsklig prestation. Några klarar det utan minsta synbara problem. Andra ser ut som om dom hittat en död råtta i maten - då dom på darriga närmast kryper upp i sittbrunnen med något vilt i blicken och svetten rinnande i pannan. Den senaste natten upptäcktes en båt på långt håll. Det var den första båten vi sett på några dagar. Ibland kan man få för sig att vi är de sista människorna på jorden. En sådan jord skulle givetvis sakna nödvändiga men även onödiga element vilket inte får underskattas. Skeppshunden Sigge spanar förgäves efter delfiner. Han ser aningen hungrig ut. Kapten Lasse får kontakt med kollega Olle över radion. Nu tar det hus i helvete. Vinden är inte att leka med med storseglet åker upp i topp och besättningens inställning är påtaglig. Nu blir det åka av. Vi far fram med sådan fart och fan vilka att stoppa oss nu vore som att försöka stoppa Niagarafallet med en paddel.Kamrat Abbe har tagit över rodret och styr förnämligt med isblå blick och nävar så stadiga att de skulle kunna hålla ett jätteglas med gin- o-tonic utan att spilla en droppe. Förutom de droppar som söker sig ner i halsen förstås. Vi har blivit ett samman svetsat gäng som alla är välvilligt inställda till att ge Olle rikligt med pisk. Vore jag Olle skulle jag hellre jagas av en flock rabies smittade vargar. Stackars Olle. Han börjar nog oroligt att se sig om över axeln. Det vore beundransvärt om han kommer att klara. Den här resan utan en betydande nackspärr. Spänningen stiger ombord och jakten är igång på Olle. Vi får se om Olle lyckas rädda sin heder?

Nära och Kära våra varmaste tankar och kramar!