20:01.27 N 35:19.00 W
Ytterligare en dag på Atlanten
Vår kurs mot Västindien för oss långsamt ner över allt sydligare breddgrader, och det ger oss sakta men säkert allt varmare väder. Dagstemperaturerna ligger nu omkring 30 grader, nätterna kanske drygt fem grader kallare. Det betyder inte att man sitter och svettas på nattvakterna; stillasittande i 20-30 knops vind gör att seglarställsjackan fortfarande är enda alternativet. Men själv har jag sedan några dagar bytt ut seglarställsbyxor och seglarstövlar mot tunna byxor och skor. Ett välkommet symboliskt tecken på att vi tar oss allt närmare målet – Västindien.
Dagarna är mot vad man kan tro ganska olika. Ena dagen har vi allt emot oss – GPS-en slutar fungera, generatorn krånglar, rullgenuan trasslar in sig i förstaget och vi får kämpa på fördäck i en timme för att få loss den, allt emedan delar av den fladdrar okontrollerat och gör oss alla rädda att den ska blåsa sönder och bli oanvändbar. Två veckors undanvindssegling utan genua är inte attraktivt. Som tur var reddes trasslet slutligen ut och revan som hunnit rivas upp var inte större än att den kunde lagas enkelt.
Andra dagar kan vara ganska stillsamma. Båten seglar sig själv för autopilot, vi kan koppla av och sitta och prata eller läsa i sittbrunnen, kanske passa på att tvätta kläder, skrubba däck eller polera stål (som utan underhåll snabbt korroderar i den salta, fuktiga miljön). Man kan tro att det skulle bli mycket dötid men det blir aldrig riktigt så – alla företag, hur små dom än är – tar minst dubbelt så lång tid på en båt som rör sig i sjöhävning. Och natten är lång, det är mörkt nära 12 timmar. Vanligtvis får var och en av oss räkna med två nattvakter om tre timmar per natt och det gör att även några av dygnets ljusa timmar åtgår för att ta igen sömn.
Det gångna dygnet har varit ett dygn präglat av framgång. Väderleksutsikterna är fortsatt goda, watermakern, som gör saltvatten till drickbart sötvatten, verkar vilja göra sitt jobb igen, och GPS-en som länge tappat position men senaste dygnet fallit bort helt fungerar igen efter en fältreparation av antennens kontaktdon. I minnet fanns också den framgångsrika reparationen av spirbommen från dagen innan – eller, reparation och reparation - vår hybris över framgången föranelder oss att nu, i efterhand, snarare se det som en förbättring. Som spinakkerbom var den säkert utmärkt men som spirbom, vilket är det enda vi använt den till hittills, var den faktiskt för lång. Nu är den perfekt. Vi hade med andra ord mycket att glädjas åt då gårdagens middag gemensamt intogs i sittbrunnen i skymmningen. Dagens kock var Richard. För middagen fick han hjälp av Steinar att laga köttgryta.
Nu är det tisdag eftermiddag. Vår skeppare Otto putsar på stålet i sittbrunnen, Sam och Ivory har lagat frukost och lunch och förbereder sig för att ordna middag. Vi andra har mest tagit det lugnt i solen i sittbrunnen.
Vid pennan: Carl